Dit, skogens jätteträd som strån jag förer fram,
Och där vid klingors vin klyvs furans stolta stam.
Och med titanisk kraft jag trotsar tusen hinder,
Jag borrar bergets bas; jag haven samman binder,
jag störtar ned den mur och vräker bort den vall,
Som i miljoner är skiljt deras böljors svall.
Vid stränderna av Rhen, och ner i solig söder,
Jag prässar druvans saft som i pokalen glöder.
Och uti varje land och zon min konst är spord,
Att reda läcker rätt för rikemannens bord.
För lyckans skötebarn, för furstar och magnater.
För firad adlig dam, för Lord, med stolta later
Jag efter pärlor går i havets kamrar ned,
Och fogar länk vid länk av kostbar gyllenked.
Min vana hand det är som fållar purpurbrämet,
Som sömmar silkesdräkt. och formar diademet,
Själv jag i trasor går, likväl om jag ej fanns,
Var vore furstars präl och kungars prakt och glans?
Och smidde jag ej svärd, och göt ej jag kanoner,
En barnlek vore dä blott furstars kiv om troner,
Om en Napoleon, en Moltke, ej en rad
Dä hade tecknats ned i pränt på hävdens blad.
Dock mycket som jag gjort, jag ville evigt glömma,
Och utav blygd därför mitt sorgsna anlet gömma,
Jag vill nu ropa ut, i sorgfyllt ångestskri:
Jag städse korsfäst dem som sökt mig sätia fri!
11
